Undan redogöras preliminära resultat från dialogprocessen som fördes av föreningen Historiker utan Gränser i Finland under åren 2020–2022. Avsikten var att studera skillnader i huvudbefolkningens och romernas historieuppfattning samt parternas historiska erfarenheter om samlevnad med huvudbefolkningen i Finland. Preliminärä resultaten presenterades på Nordiska Historikermötet i Göteborg i sessionen ”Minoriteter förhandlar sin historia” den 10. augusti 2022 av professor emerita Sirkka Ahonen som är också styrelsemedlem av Historiker utan Gränser i Finland.
Introduktion
”Det finns icke något folk av så oblandad härkomst, att det icke haft främlingar bland sina förfäder, icke heller med så oblandat folk att det icke lånat ord av andra.”
Zacharias Topelius, Boken om vårt land 1875
När Topelius, historieprofessor och författare, skrev det ovanstående, motstod han sin tids rådande föreställning om ”folk” som en etnisk enhet med en naturlig rättighet att forma en nationstat. Enligt den etnonationalistiska statsuppfattningen var ett folk förpliktat att homogenisera sig för att bli en verklig nation. För att möta kravet bytte flera bland Topelius svensktalande landsmän sitt hemspråk till finska. I skillnad, höll hans tidsförvant och Finlands blivande nationalpoet, J. L. Runeberg till svenskan och, som en representant av språkminoritet, förklarade i en av hans dikter: ”Även jag är finne”. Principen godkändes i Finlands grundlag i år 1919 med att erkänna den finlandssvenska befolkningens språkliga och kulturella grundrätter.
Finlands grundlag från år 2012 erkänner också andra historiska minoriteters liksom romaners och samernas rätt till språk och kultur. Grundlagen förpliktar officiella institutioner och tjänstemän. Sålunda har de finska romerna en grundrätt att öva och studera sin kultur och språk. (Palmu 2016; Stenroos 2022)
I vardaglig erfarenhet är harmonin mellan huvudbefolkningen och romerna bristfällig. Romerna övar sin kultur och medborgaraktivism för det mesta i en echokammare, där man bara hör ens egen röst.
Saknaden av växelverkan beror på historien. Fem hundra år av fysiskt samliv har inte utvecklats till en gemensam livsvärld för huvudbefolkningen och romerna. För att fördjupa parternas historiemedvetande öppnade föreningen Historiker utan Gränser i Finland (Historians without Borders – HWB) en dialog för att avslöja osämjans och marginaliseringens historiska grunder.
I regeln består en folkgrupps identitet av tradition, ursprungsmyter, språk och hemort. Romerminoriteten har aldrig haft något fysiskt hemland som en grund för en etnisk identitetsutveckling. Romernas identitet ankras på tradition utan någon topografisk anknytning. (Smith 2007, Åström Elmersjö 2013, Ahonen 2020)
Historiedialogens metodiska utgångspunkter
I HWB:s historiedialogprocess avslöjades utom erfarenheter också historieuppfattningar. Historia i mänskligt bruk är inte historievetenskapens sidoprodukt utan en social konstruktion med en bred basis. Historia som en del av mänsklig livsvärld är den naturliga utgångspunkten, när man förhandlar historia med så kallade vanliga människor. (White 1980; Kalela 2012; Lehtola 2022)
Historiskt medvetande hör till en människas mentala standardrustning. Människorna antar ett organiskt förhållande mellan det förgångna, det nuvarande och det framtida. Det nuvarande relateras funktionellt till både det förgångna och det kommande. Vidare innebär historiemedvetandet ett erkännande av varje människa som historiens ansvariga aktör. Historiemedvetandet artikuleras och utvecklas i individers och gruppers växelverkan. (Jensen 1997; Karlsson 1997; Karlsson 2014)
Romernas historia skrevs upp till de senaste årtiondena i Finland av huvudbefolkningen med ”zigenarproblem” som motivation. Motivationen var ett arv från den svenska tiden, då makthavarnas politik gällande zigenare var dubbelmoraliskt. Å den ena sidan rådde xenofobin som ledde till utvisningar och dödsdomar och å den andra sidan rekryterades romaner till kungens armé. I det autonoma och självständiga Finland sågs romerna vara utsatta för strukturella orättvisor i skolinstitutionen, sysselsättning och vårdsystem och därför i behov av förmynderi. Romernas historia skrevs från ovan, och deras egen livserfarenhet skymdes. Med postkolonialismen sedan 1970-talet omriktades uppmärksamheten äntligen på romernas livsvärld. De folkliga minnena godkändes som forskningens valida källor. Denna metodologiska omorientering möjliggjorde granskandet av det förgångna från romernas eget perspektiv. (Assman 1995; Kalela 2014; Meinander 2016; Stenroos 2020)
Erkännandet av minnenas särart som kunskap är essentiell i folklig historiedialog. Folklig historia är grundad hellre på socialt delade minnen än på administrativa arkivkällor. I motsats till arkivkällor, är minnena hellre en aktiv process än ett sigillerad förråd av data. Minnens betydelser förändras med tiden och livssituationer. Minnesförmedling är påverkad av förmedlingens kontext: människor väljer vad de vill berätta till olika mottagare. Sålunda beror de förmedlade minnenas innehåll på mottagarna. Detta måste erkännas när eliter och minoriteter delar sina minnen. (Kopra–Schön 1996; Ukkonen 2000; Ankersmit 2001)
Muntlig historia erkänns numera som en valid källa till historien. Historiska frågor som inte kan svaras av officiella källor har lyfts på bordet. Muntlig historia behövs för att nå den meniga människans erfarenhetsnivå. (Assman 1995: Kalela 2014)
I muntlig historieförmedling förväntar berättaren att lyssnaren bidrar till diskussionen med sin egen tolkning. Båda har som avsikt att berätta sanning men är på samma gång beredda att omtolka det erfarna. Båda parterna nyttjas av berättelsernas motsättningar och historiska sanningen tillnärmas.
I folklig historieförmedling har fysiska och visuella källor en viktig funktion. Visualisk antropologi använder bilder, till exempel fotografier, till att forska ett förgånget livssätt genom att fokusera på bildernas detaljer och därmed urskilja bildernas dolda betydelser samt fotografens motiv och attityder. (Lehtola 2022)
Historiedialog som forskningsmetod
HWB:s historiedialogprojekt hade som avsikt att förhandla huvudbefolkningens och romernas historiska identitet. Projektet startades i år 2020 med meningen att föra 4–6 dialogmöten och producera en rapport som ett initiativ till ett utvidgat forskning. Tidtabellen förstördes dock av pandemirestriktioner, och projektets mål begränsades till preliminära hypoteser.
Deltagarkompositionen var eklektisk. Huvudbefolkningen representerades av åtta HWB medlemmar och romerna av tio romer av olika ålder, sex och utbildningsbakgrund. Under processen blev det uppenbart att båda grupper borde ha varit mera heterogent representerade, till exempel geografiskt. För en intensiv dialog var deltagarnumret dock passligt. Projektet strävade inte efter en allmängiltig kategorisering av identiteter utan efter autentiska fynd av erfarenheter. (Kopra–Schön 1996; Heikka 2018)
Under dialogdiskussionerna blev det uppenbart, att det inte var fruktbart att anta en polariserad identitetsklyfta mellan huvudbefolkningen och romerminoriteten. De båda befolkningsgrupperna är i realiteten indelade i olika livserfarenhetsgrupper, särskilt på grund av geografin och generation.
En annan allmängiltig metodisk slutsats från dialogsessionerna gäller identiteternas intersektionalism. Vid sidan av sex-, ålder- och sociala anknytningar finns det komplicerade intersektionella identiteter liksom formellt utbildade och livsfostrade romer eller socialt integrerade och etniskt självmedvetna romer.
Dialogmodellen var grundad på deliberativ diskussion. Inga på förhand bestämda partikonstellationer antogs i början eller förväntades att formas. Diskussioner var inte debatter och inte förväntade att leda till den ena sidans seger och den andra sidans förlust. Slutsatserna förväntades att gälla olikheter och icke ojämlikheter. (Heikka 2018)
Dialogyttringarnas autenticitet och mångfald förutsatte frånvaron av predeterminerade diskussionsegendan. Moderatorn förväntades att aktivt lyssna på diskussionsbidrag och hämta motiv och teman därav. Om diskussionens villovägar blev för mångfaldiga, var moderatorn förpliktad att försiktigt tygla diskussionen. (Heikka 2018)
Preliminära fynd om historeimedvetandets formella och substantiella skillnader mellan och inom romer- och huvudbefolkningen
I det följande kommer man för klarhetens skull att motsätta huvudbefolknigens och romerminoritetets historieuppfattningar, även om det i realiteten fanns ett vitt grått område mellan uppfattningarna. Motsättningarna skall elaboreras i projektets framtida fortsättning.
Vad är historia?
Huvudbefolkningen:
Romerna:
Huvudbefolkningen är benägen att sträva efter stora berättelser, t.ex. nationalism, och kronologiskt daterade epoker.
Metodiskt grundas evidensen helst på arkivkällor.
Minoriteternas historia skrivs av professionella historiker.
Romerna grundar historien på livsvärldens socialt förmedlade erfarenheter.
Evidensen hämtas från muntlig historia. Vernakulär erfarenhet används att datera händelser.
Historien konstrueras i romernas eget minnessamfund.
Vem skriver romernas historia?
I historiografin har huvudbefolknigen åtagit sig att skriva romernas historia.
Huvudbefolkningen utgår från sin förmyndarposition och etnisk överhet.
Ett exempel av etnisk karakterisering av romerna i en offentlig dokument:
”På grund av zigenarnas säregna levnadsförhållanden och deras barnsliga och samtidigt passionerade och oroliga karaktä som helt saknade uthållighet var uppdraget att ordna deras förhållanden en svår uppgift som krävde grundlig prövning.” (Kommmittebetänkande 7:1955)
Romerna antar sig kallelsen att författa sin historia från sin egen synvinkel. ”De äldre” anses som författare.
Romerna vill bli erkänd som historiens aktörer och övare av vardagsresistans.
Romerna berättar om sig som oberoende och självständiga aktörer i landsbygdsekonomin. De anser sig ha traditionellt varit initiativrika och mångkunniga arbetare, och sålunda en resurs på arbetsmarknaden..
Romerna anser att deras egna familje- och släktsystem var en väl fungerande social säkerghetsnät.
Historiemedvetandets riktgivande begrepp
Huvudbefolkningen bygger sin traditionella stora historieberättelse på en föreställning av ett lineariskt framsteg. Enligt berättelsen har livet blivit gradvist bättre för samhällets alla grupper. Alla har likvärdigt erhållit både sociala och politiska människorättigheter.
Huvudbefolkningen anser att moderniseringen har varit en självklar tendens och bragt med sig välfärd och universella möjligheter att söka ens lycka.
Huvudbefolkningen anser en social och kulturell emancipation vara den mänskliga utvecklingens determinant, och att historien visar hur förtryckande koloniala institutioner ger väg till rationella och välmenande val och utvecklingar.
Romerna anser att livets gång är cyklisk, med goda och dåliga tider varierande med varandra.
Romerna erkänner moderniseringens baksida: under harmoniseringens och effektiviseringens tryck håller romerkulturen på att hamna i förfall och människorelationer hotas att försämras. Skyddet mot förfall består av traditionstrogenhet.
Romerna ser historien som ett förverkligande av romersjäl, människovärde, som trotsar mentalitetsförändringens korrumperande effekter. Romersjälen garanterar resiliensen mot dåliga tider och risker.
Jämförd med huvudbefolkningens antikoloniala historieförväntningar, betonar romerna sitt tillit på ärvda existentiella värden. Hellre än emancipation, litar de på den tysta visdomen som är närvarande i romernas kultur och levnadssätt.
Historisk identitet som förhhandlingstema
Huvudbefolkningen har bevarat den under 1800-talet konstruerade etnonationella identitet som var grundad på myten om ett gemensamt etniskt usrprung.
Identiteten anses vara territoriellt knuten.
Identitetberättelsen byggs av officiellt förmedlade nationella berättelser, som prövar nationens historiska aktörskap.
Romerna anser sin etnokulturella identitet vara medfödd och bestå av ”romersjäl”.
Bruksföremål, sedvanor och tabuer uppehåller identiteten.
Romeridentiteten är en transterritoriell vandraridentitet.
Samhällsetik som förhandlingstema
Huvudbefolkningen har historiskt antagit en mission om underutvecklade minoriteters civilisering. Å andra sidan erkänner huvudbefolkningen sin historiska skuld och kollektiva skam över orättvisor övade av dem på minoriteter, och uttrycker en vilja till historisk kompensation, om inte materiellt men åtminstone symboliskt, d.v.s. genom apologier.
Huvudbefolkningen antar jämlikt delade lagbestämda förpliktelser till samhället.
Romerna anser sig vara moralisk överlägsna beroende på sin resiliens under hårda tider.
Som kompensation kräver de först och främst ett erkännande av sin kultur och sitt levnadssätt.
I det långa loppet förväntar romerna dock en postkolonial frälsning och gottgörelse.
Romerna anser att människans primära sociala förpliktelser gällde familjen och släkten.
Sammandrag: Hur skall man diskutera historia med romerna?
Dialogprojektets utgångspunkt bestod först och främst av huvudbefolkningens erfarenhet av skam och skuld. Minoriteten hade utan tvivel misshandlats. Ansatsen motsvarar den allmänna etiska vändningen i historiografin. (Thompson 2014; Löfström 2012) Romerdeltagarna på sin del kom till dialogen inte med skyllningar och reparationskrav, utan med stolthet över en hållbar ”romersjäl” och med betoning av sitt historiska aktörskap.
Skiljaktigheter mellan huvudbefolkningens och romernas representanter gällde olika syn om historiens sinne och bruk. Romerna vägrade att följa en agenda, som var baserat på strukturhistoriska teman utan ville hålla sig till livsvärldens erfarenheter.
Varför inte anpassa romernas tillnärmningssätt systematiskt till historiedialogens agenda? Med post-postkolonialismen och epistemologiska konstruktivismen har antaganden om kunskapens universalism blivit betänklig.
Gällande den nationella historiska syntesens mening, huvudbefolkningen kan lära sig från romernas förhållande till det förgångna. Man kan balansera hypotesen om linearisk, framstegsriktad historia och rationella historiska aktörer med romernas ikoniska frihetssymbol. Frihet i romermening är ett existentiellt behov. Ju friare, dess mera lyckade, skall vara historiens mått.
En annan etisk aspekt att lära sig från romerna är förväntningen av intermänsklig lojalitete. Inom den västerländska moderniteten, har lojalitetsförväntningar blivit territoriellt för extensiva för att följas. I skillnad, har romerna hållits sig till släktcentrad omsorg. ”Small is beautiful” kan i romska samhällen betraktas som en essentiell resurs.
I romerdialogen blev det uppenbart, att kolonialismen inte fungerade som ram till romernas historiska erfarenhet. Romerna identifierade sig inte i offer- och underutvecklingsberättelser, utan ville sin historiska aktörskap och resiliens bli erkänt.
Historiografin vittnar i nutiden om en omvärdering av framstegstron. Modernisering och universalism är inte mera hållbara ramar för historisk syntes. Romernas tillbakahåll till mänskliga mått och smala vyer kan pröva fruktbara riktlinjer för ett kollektivt historiemedvetande.
Metodiskt, historiedialogen mer romerna pekar på en nöd att erkänna en metodik som låter skeendets erfarenhetsnivå nås. Subjektiv erfarenhet är inte bara ett fenomenologiskt begrepp utan ett historiografiskt intresse. Metodologiskt nås erfarenheten genom minnena, muntlig historia och hermeneutisk tolkning av kulturellt praxis.
Den ovan rapporterade historiedialog bjöd först och främst en analys om skillnader i kunskapsuppfattningen mellan romerna och huvudbefolkningen. I en djupare studium om romernas historiska erfarenhet skall de metahistoriska insikterna mobiliseras.
Sirkka Ahonen
Professor emerita
Referenserna
- Ahonen, Sirkka (2020) Metodinen nationalismi. Historiallinen aikakauskirja 1/2020, 76–83.
- Ankersmit, Frank (2001) Historical representation. Stanford: Stanford University Press.
- Assmann, Jan (1995) ”Collective Memory and Cultural Identity. New German Critique 2/1995.
- Halbwachs, Maurice (1992) On Collective Memory, Chicago: The University of Chicago Pree.
- Hall. Stuart (2000) The Multicultural Question http://doi.org/10.1215/9781478002710-007
- Heikka, Tanli (2018) Dialogin vuoro. Sitran selvityksiä 129. Helsinki: Sitra
- Jensen, Bernard Eric (1997) ”Historiemedvetande–begreppsanalys,samhällsteori, didaktik. I Christer Karlegärd och Klas-Göran Karlsson (red)
- Historiedidaktik. Lund: Studentlitteratur.Histoirdidaktik
- Kalela, Jorma (2012) Making History. London: Palgrave Macmllan.
- Kopsa–Schön, Tuula (1996) Kulttuuri-identiteetin jäljillä- Suomen romanien kulttuuri-identiteetistä 1980-luvun alussa. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden Seura.
- Karlsson, Klas-Göran (2004) Historiedidaktik, :begrepp, teori och analys. I Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.) Historien är nu. Lund: Studentlitteratur.
- Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (2014) Historien är närvarande. Historiedidaktik som teori och tillämpning. Lund: Studentlitteratur.
- Kymlicka,Will (1996) Multicultural Citizenship. A Liberal Theory of Minority Rights. Oxford: Oxford University Press.
- Lehtola, Veli-Pekka (2022) Entiset elävät meissä. Saamelaisten historia ja Suomi. Helsinki: Gaudeamus.
- Löfström, Jan (ed.) (2012) Voiko historiaa hyvittää? Historiallisten vääryyksien korjaaminen ja anteeksiantaminen. Helsinki: Gaudeamus.
- Meinander, Henrik (2016) Kansallisen katseen lumo. I: Antti Blåfield (red.) Historian käyttö ja väärinkäyttö. Helsinki: Siltala, 63–77.
- Pulma, Panu (2016) Efterkrigstidens finländska rompolitik och dess nordiska dimension-
- Rekola, Tuula (2014) Romanien varhaisvaiheet Suomessa. 1500-luvulta 1800-luvun puoliväliin. I: Panu Pulma (red.) Suomen romanien historia. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
- Seixas, Peter & Tom Morton (2013) Th Big Six Historical Thinking Concepts. Toronto: Nelson Education.
- Stenroos, Marko (2020) Social Orders, Tensions and Saviourism: E’An ethnography of Finnish Roma policy implementation. Helsingin yliopisto: Valtiotitweeellinen tiedekunta. http_//urn.fi/URN:ISBN:978-951-51-6677-7
- Smith, Anthony (2000) The Nation in History. Historiographical Debates about Ethnicity and Nationalism. Hanover: University Press of New England.
- Tervonen, Miika (2014a) Kiertolaisia, silmätikkuja ja rajojen ylittäjiä: 1800-luvulta toiseen maailmansotaan. I: Panu Pulma (red.) Suomen romanien historia. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
- Tervonen, Miika (2014b) Romanit ja suuri muutos. I: Panu Pulma (red.) Suomen romanien historia. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
- Thompson, Janna (2004) Taking Responsibility for the Past. Reparation and Historical Justice. Cambridge: Polity Press.
- Ukkonen, Tiina (2000) Menneisyyden tulkinta kertomalla. Muistelupuhe oman historian ja kokemiskertomusten tuottamisprosessina. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
- White, Hayden (1980) Metahistory: The Historical Imagination in Nineteenth Century. Baltimore: John Hopkins University.
- Wineburg, Sam (2001) Historical Thinking and Other Unnatural Acts: Charting the Future of Teachong the Past. Philadelphia: Temple University Press.
- Åström Elmersjö, Henrik (2013) Norden, nationen och historien. Lund; Nordic Academic Press.
