Den nordiska gemenskapen har en lång historia, men vi glömmer ofta att den inte alltid har präglats av fred och vänskap, utan också av våldsamma konflikter och blodiga krig. Det finns ingen anledning att förringa eller förbigå dem.
Vi drar alla nytta av att öppet möta de mindre behagliga episoderna i vår historia. Också för att visa att de inte utgör några hinder för Nordens äkta och resultatbringande samverkan och samförstånd i Norden i dag.
När Finland vann sin självständighet 1917 var det ingalunda klart att vi ville orientera oss mot det nordiska samarbetet. Ryssland ansågs utgöra ett ständigt hot och den vita sidan hade efter inbördeskriget sökt Tysklands skydd och de facto gjort oss till vasaller till det sydliga kejsarriket med en tysk prins som kung, som dock inte hann bestiga tronen före det tyska imperiets sammanbrott.
För en kort period sökte vi Storbritanniens skydd som följdes av en satsning på randstatspolitik. Efter att dessa alternativ hade prövats och förkastats blev det dags att definiera Finlands politik som neutralitetspolitik. Det ledde inte omedelbart till en nordisk orientering. Finlands relationer till Sverige belastades ännu av Ålandsfrågan, och språkstriden i landet påverkade också relationerna till de övriga nordiska länderna. De högerradikala studenterna gjorde dessutom anspråk på Finnmark, vilket oroade norrmännen.
Det var först i december 1935 som den nordiska orienteringen omfattades i riksdagen, men detta hade knappast någon operationell betydelse för säkerhetspolitiken. Vi försökte dock konkretisera den genom förhandlingar med Sverige om befästningen av Åland. Det blev ingenting av detta på grund av Sovjets veto. Men förhandlingarna hade väckt obefogade förväntningar om svensk militärhjälp till Finland i fall av krig. Detta blev inte heller av när Finland attackerades 1939. Trots den generösa hjälpen vi fick från Sverige var stämningarna bittra i Finland, fastän Sverige aldrig hade gett några löften eller ingått avtal om hjälp som det skulle ha svikit, till skillnad från finska önskemål och förväntningar.
Andra världskriget delade Norden på ett sätt där det blev svårt att visa solidaritet. Som ”medkrigare” till Tyskland fick Finland allt mindre förståelse från sina nordiska grannar för förlängningen av kriget, även om Sverige hade ett intresse att hjälpa Finland att dra sig ur det.
Efterkrigsläget var svårt för Finland. Huvudsaken var att noggrant uppfylla alla de hårda fredsvillkoren och att bygga förtroliga relationer till Sovjet, men samtidigt att värna om våra naturliga kontakter och samverkan med väst. Först tre år efter etablerandet av Nordiska Rådet var Finland färdigt att 1955 att ansluta sig till rådet, efter att ha försäkrat att det inte skulle medföra svårigheter i förhållandet till Sovjet.
Utöver engagemanget för det nordiska samarbetet var medlemskapet för många ännu viktigare för att det signalerade att Finland, trots sin neutralitet och sitt särförhållande till Sovjet, tillhörde den västliga demokratiska värdegemenskapen.
Det faktum att Nordiska Rådet fick en relativt hög profil i Finland kan tillskrivas Karl-August Fagerholm. Också Urho Kekkonen hann delta i 1956 års session, och som president etablerade han ett förtroligt och nära förhållande till statsminister Erlander. Andra finländare som deltog i rådets session 1956 var bland annat Hertta Kuusinen, Väinö Leskinen och Rafael Paasio. Då var NR ett forum för de framstående nordiska politikerna att lära känna och umgås med varandra. Att partiledarna i dag sällan låter sig väljas in i NR betyder att vi missat viktiga möjligheter att skapa samförstånd och vänskapsrelationer mellan de nordiska toppolitikerna.
50- och 60-talen var i många avseenden det nordiska samarbetets glansdagar. Norden stod i spetsen för en väsentlig del av integrationssträvandena i Europa, även om försöket att åstadkomma en nordisk gemensam marknad under beteckningen NORDEK föll på grund av de olika förväntningar de nordiska länderna hade på projektet: Skulle det utgöra en bro för ett närmande till dåvarande EEC eller ett alternativ till det?
Nordens ledarskap fanns i det som man brukar kalla för ”medborgarnas Europa” eftersom Norden var något av en vägvisare för hela Europa vad de enskilda medborgarnas gränsöverskridande rörelsemöjligheter beträffar. Detta hade förverkligats klart tidigare än i EU, med arbetsmarknadsavtalet och avtalet om en nordisk passunion redan 1954 och socialskyddsavatalet 1955. Rekommendationen om nordisk kommunal rösträtt antogs 1973 och infördes några år senare. När Nordiska ministerrådet etablerades 1971 bidrog det till att det blev lättare att koordinera allt som pågick under diverse ministerier och i olika arbetsgrupper, styrelser och så vidare.
Allt detta blev särskilt betydande för Finland och finländarna, av vilka 200 000 flyttade till Sverige på 1960-talet. Det finska språket hade också tidigare en permanent närvaro i Sverige, men antalet finskspråkiga växte då kraftigt och bidrog till att språket småningom fick en mera erkänd och tryggad ställning.
I och med EEC:s utvidgning 1973 och 1995 förändrades skiljelinjerna i Norden. Detta ledde till en förvirrad situation för några år framåt och gav anledning till fåfänga försök att utveckla NR till något slags koordinerande organ för de nordiska ländernas politik i EU.
Men under 2000-talet tycks vi uppleva något av en renässans i det nordiska samarbetet. En orsak till detta är att Norden och den nordiska modellen väcker alltmer intresse utanför Norden, där också begreppet började användas innan vi själva riktigt omfattade det. Detta intresse har gett oss anledning att ta upp frågan huruvida vi kan bidra till att också andra kan lära av de drag i vår modell som i sin tur lett till det att de fem nordiska länderna vanligtvist finns bland de tio i topp i jämförelser där alla världens länder rangordnas efter deras prestationer i jämlikhet, utbildning, miljövård, hälsotillstånd, konkurrensförmåga, frånvaro av korruption och till och med lycka.
En annan orsak är att kalla krigets slut har öppnat nya möjligheter för Norden att samarbeta i närområdena i Baltikum och med Ryssland. Det stöd NR kunde ge de baltiska länderna på 90-talet var inte obetydligt. Och trots de svårigheter vi i dag upplever i samarbetet med Ryssland är det viktigt att fortsätta med de projekt som stöder aktiviteter i det civila samhället.
Den tredje orsaken är att säkerhets- och försvarspolitiken nu har fått en central ställning på den nordiska agendan. Att det finns tre Natomedlemmar och två alliansfria länder i Norden utgör numera inget hinder för samarbete också i säkerhets- och försvarspolitiken.
Detta samarbete fick fart efter kalla krigets slut då försvarsinsatserna i de flesta länder omorienterades från territorialt försvar till krishantering. Men återkomsten av maktpolitiken på 2010-talet också i våra närområden har lett till en viss reorientering från detta insatsförsvar tillbaka till det tidigare invasionsförsvaret.
I dag måste vi orientera vår säkerhetspolitik i de två samtida realiteternas värld. Å ena sidan den gamla realpolitikens värld där militär makt spelar en central roll och där säkerheten i främsta hand är en beredskapsfråga, och å andra sidan den nya värld som kännetecknas av ett växande ömsesidigt beroende där de flesta säkerhetspolitiska utmaningarna inte kan hanteras i första hand, om alls, med militära medel och där säkerheten är något som kan och bör byggas genom multilateralt samarbete samtliga länder emellan.
Försvarspolitiken är dock ett område där Norden ganska litet kan bidra med problemlösningar i den övriga världen. Norden kan ge mycket mera om vi är redo att svara på de förväntningar som riktas mot oss av dem som är intresserade av vad den nordiska modellen har presterat. Jag hoppas att Nordiska Rådet i framtiden kan ha en mera samlad syn och ett ökat inflytande på de bredare säkerhetspolitiska utmaningarna i världen.
Erkki Tuomioja
Ordförande, Historiker utan gränser i Finland rf
Docent i politisk historia, tidigare utrikesminister, medlem av Finlands delegation
(Bild: Johannes Jansson/norden.org)
