Elisa Tarnaala är docent i socialhistoria vid Helsingfors universitet och arbetar som senior rådgivare vid CMI – Martti Ahtisaari Peace Foundation. Elisa är utbildad socialhistoriker och har en doktorsavhandling inom området jämförande politik.
Elisa har studerat de samhälleliga effekterna av krig, konflikter och revolutioner, i synnerhet konsekvenserna av dessa omvälvningar för sociala och politiska rörelser samt för samhällenas handlingsförmåga. Hennes avhandling fokuserade på mellankrigstiden i Europa och undersökte den komplexa utvecklingen i fyra stater som blev självständiga efter första världskriget utifrån perspektiven demokrati, auktoritarism, polarisering och politiska koalitioner. I sin senare forskning har hon utforskat de generationsmässiga och transnationella dimensionerna av politisk protest och förtryck i Latinamerika. Hon har studerat perioden från det kalla krigets årtionden till åren av kamp mot terrorismen, med särskilt fokus på unga aktivister, de som försvunnit i konflikter, människorättsorganisationer och deras relation till staten. Som historiker är hon intresserad av hur undertryckandet av motstånd och politiska alternativ samt kränkningar av de mänskliga rättigheterna påverkar samhället och dess kollektiva minne på lång sikt.
Genom att arbeta i skärningspunkten mellan social historia, jämförande politik och konfliktforskning (och konfliktlösning) kan analyser av lokala kollektiva handlingar integreras med perspektiv från internationell politik. Med detta synsätt blir långsiktiga spänningar och bredare historiska processer en del av förståelsen av konfliktens orsaker och dynamik. Inom fredsmedling är det av yttersta vikt att förstå dessa långsiktiga processer. ”Jag har med stort intresse följt föreningens verksamhet sedan dess första tid. När det gäller fredsmedling är ett av hindren för att söka försoning spänningarna mellan de olika konfliktparternas berättelser, kunskap baserad på forskning och kraven på pluralism i historieskrivningen. Dessa spänningar bidrar till att förklara svårigheten att acceptera åsikter utanför den egna gruppen.”
Elisa har samarbetat i flera projekt med lokalhistoriska aktivister, minneskollektiv, organisationer som företräder familjer till tvångsförsvunna, samhällen som drabbats av konflikter och ungdomsgrupper, framför allt i Sydamerika och Nordafrika. Dessa gruppers perspektiv utmanar den statliga historiepolitiken och det officiella minnet. ”En historisk dialog kan öppna dörren för marginella och förbjudna berättelser att bli en del av samhällets minne av svåra tider och omvandla dem till verktyg för en ny generation att försvara ett pluralistiskt samhälle”.
Elisa inleder sin mandatperiod som styrelsemedlem i Historiker utan gränser i Finland 2025 och kommer att fungera som en av föreningens vice ordförande.
