Redan i samband med avskaffandet av slaveriet i Storbritannien år 1833 betalades ersättningar för slaveriet. Den brittiska staten ansåg att slavägarna på något sätt måste kompenseras för det grymma faktum att slavägarna blev av med en del av sin egendom som i detta fall bestod av människor som fick sin frihet. En tydlig signal för vilken sida som var i störst behov av statens sympatier.
Efter Afrikas avkolonisering och det kalla kriget, i början på 1990-talet började den Afrikanska unionen driva kravet om ersättningar för slaveriet till de forna slavarna. De lyckades faktiskt också få upp ärendet på agendan vid FN-konferensen mot rasism i Durban 2001, i folkmun ”Durbankonferensen”. Det bestämdes dock att all diskussion om ersättningar skulle förbli på diskussionsnivå, utan konkreta, bindande beslut. Några dagar efter konferensen drog terrorattackerna i New York till sig världens blickar och Durbankonferensen föll i glömska. Redan under Durbankonferensen stötte Afrikanska unionen förutom på västvärldens ovilja att diskutera ersättningar för slaveriet, slavhandeln och kolonialismen också på flera andra problem med att skapa en enad front och besluta om ett konkret tillvägagångssätt.
År 2013 återuppväckte medlemsstaterna i den karibiska gemenskapen, CARICOM, diskussionen kring ersättning för slaveriet. CARICOM tog kontakt med en brittisk advokatbyrå för att reda ut den transatlantiska slavhandelns och slaveriets konsekvenser. Man utredde också konsekvenserna av folkmordet på den karibiska ursprungsbefolkningen och kolonialismen. Dessa konsekvenser redogjordes för och sammanfattades i tio punkter som CARICOM vill ha ersättning för. CARICOM:s målsättning är att skapa en dialog med de forna slavhandlande europeiska nationerna, dit de räknar Storbritannien, Frankrike, Spanien, Portugal, Nederländerna, Danmark, Sverige och Norge. CARICOM hotade också med att stämma dessa stater vid internationella domstolen ifall de inte var beredda att diskutera ärendet.
CARICOM:s medlemsländers statsöverhuvud antog enhälligt en 10-punktslista som skulle ersättas och som är direkta följder av de ovan nämnda ländernas förbrytelser. De flesta av punkterna behöver någon form av ekonomisk uppbackning för att lyckas läka historiens sår. CARICOM önskar också en fullständig formell ursäkt av nationerna som utnyttjat slavhandel, för deras roll i slavhandeln, ett krav som i sig inte kräver någon ekonomisk uppbackning. CARICOM betonar också att de inte är tiggare som söker välgörenhet, utan snarare vill de att de slavhandlande kolonialmakterna nu ska ta sitt ansvar för de konsekvenser som den transatlantiska slavhandeln fört med sig. Andra punkter på 10-punktslistan är till exempel ett omfattande hälsovårdsprogram i Karibien och att skapa ett afrikanskt kunskapsprogram för att öka förståelsen för de mörkhyade invånarnas historiska identitet i Karibien samt grundandet av kulturella institutioner för att på så sätt minnas slaveriet och folkmord i världen.
Slaveriets och slavhandelns historia är i högsta grad levande ännu idag vilket inte minst bevisas av CARICOM:s behov av att diskutera detta med de länder som dragit nytta av slavhandel och slaveri. Det som västvärldens länder ofta förbiser är att det inte enbart handlar om monetära ersättningar, utan det finns en djupare mening med anspråket; man önskar att slavarnas roll i uppbyggandet av det moderna Europa ska uppmärksammas. Man vill uppmärksamma det lidande som slavarna och slavättlingarna tvingats utstå. Samtidigt behandlar detta en del av historien där rasismen haft en stark grogrund.
Det förekommer olika former av historiebruk i tolkningen av slaveriets historia vilket skapar den konflikt som vi ser idag. CARICOM motiverar sitt ersättningskrav på basen av moraliska, politiska och juridiska grunder. CARICOM använder sig av ett politiskt, existentiellt och moraliskt historiebruk samtidigt som de forna slavhandlande makterna än så länge motsatt sig ersättning för slaveriet eller ignorerat kraven. Detta förklaras med att de forna slavhandlande nationerna inte anser att ersättning för slaveriet är lösningen. Dessa nationer menar istället att slaveriets historia är avslutad och att vi inte ska öppna denna historiebok på nytt då det enbart river upp gamla sår. Detta förhållningssätt kan förstås på olika sätt. Det kan röra sig om ett aktivt icke-bruk av historien, då man inte anser att den egna historien är sammankopplad med det förflutna. I en nationell kontext hävdar ett sådant tankesätt att dagens nation inte har något att göra med den nation som fanns för 200, 100, 50 eller 10 år sedan. Detta kan också förstås som ett avbrott i historiemedvetandet där man inte anser att det förflutna längre påverkar oss. Ett icke-bruk av historia kan ske både medvetet och omedvetet.
Slutligen kan även politiska orsaker ligga bakom. Sannolikt är att alla dessa orsaker bidrar till konflikten. De olika parterna utnyttjar valda delar av historien för att argumentera för sin sak utan att komma någon vart då debatten låser sig på politisk nivå. Faktum kvarstår att det finns en konflikt gällande slaveriets historia där de forna slavkolonierna vill få sin historietolkning hörd. Kravet på ersättning för slaveriet måste förstås till denna bakgrund. Så länge man inte gör detta kommer ersättning för slaveriet vara en rimlig, om inte en nödvändig diskussion där historiker kan axla en betydande roll.
FM John Degerlund
Åbo Akademi